Ajdå säger man om man får rött kort i exempelvis fotbollen och det är inget man vill ha. Men det är inte det jag yrar om just nu, utan om rött kort inom klättringen. Det är ledklättringskort, som visar att man har gått på kurs och gjort uppklättring för att kunna ledklättra utan topprep. 
 
Det är vad Martin, kompisen Simon och jag tog igår i Enköping hos Enköpings Klätterklubb. Vi började denna kurs för några veckor sedan och har haft totalt 3 kurstillfällen plus några privata träningar och igår var det dags för att klättra upp och visa våra färdigheter för instruktören Fredrik.
 
Vi gjorde teoriprov först och rättade sedan dem tillsammans och diskuterade lite om frågorna efteråt. Bland annat var en frågorna vilka risker det finns vid ledklättring. Man kan exempelvis skada sig om man råkar träffa väggen, man kan få markfall om det är under femte mellansäkringen och att man lätt kan stuka foten om man träffar väggen. Vi alla blev godkända så vi kunde sen fortsätta in till klubbens lilla klätterhall för att ledklättra. Simon parade ihop med en annan kille som också klättrade upp för rött kort. Martin och jag parade ihop oss. Martin började med att klättra och jag säkrade honom och sedan bytte vi position. Fick bra feedback av Fredrik om små tips som vi kan bättra oss på. Sedan skulle vi alla göra ett fall där vi säkrade upp till tredje mellansäkringen och sedan klättra cirka 1m ovanför, få klarsignal från säkraren och sedan skulle man falla. Det blev cirka 2-2,5m fall för oss och man bör falla lite långt bakåt för att fötterna kan träffa väggen först. Simon och hans partner gjorde det först och sedan var det Martin och min tur. Jag började och klättrade upp och säkrade upp till 3:e mellansäkringen. Klättrade sedan cirka 1m till, fick ögonkontakt och klarsignal från Martin. Släppte taget.
 
Föll nästan handlöst, men jag var ju säkrad i sele och lina. Sträckte ut benen och fötterna var redo för att stöta emot väggen. Givetvis gjorde jag ett bra exempel på en av teorifrågorna - "det är en risk att stuka foten när man stöter emot väggen".
Vad mycket man hinner tänka på så kort tid, min högra fot träffade väggen lite för rakt framåt och det knäppte till bra i främre fotled. Gnydde till och grimaserade och blev nedfirad och la mig ner på madrassen. De andra höll upp foten, knöt loss skon och la på med bandage ganska hårt.
Det gjorde ont men smärtan avtog sedan när jag höll foten stilla uppåt i en bra stund. Men när jag rörde lite på den kom smärtan likt långsamma men bestämda knivhugg.
 
Fan också. Det är filminspelning om två dagar och jag behöver foten...
 
Bet ihop. När Martin har gjort sitt fall och blivit säkrad av den andra killen bytte de binda på mig till elatiska binda och det kittlade som f*n i tårna. Nerven har blivit lite strypta och Fredrik trodde det var riktigt illa och sa några gånger "det där ser inte bra ut!". De frågade om jag skulle vilja åka till akuten. Men jag envisade med att åka hem och ringa mina föräldrar för lite vårdupplysning och att jag skulle känna och klämma på foten med deras instruktioner över telefonen.
 
Väl hemma tog jag försiktigt av bindan och tittade förvånat på foten. Det kändes ingenting. Nöp till för att verifiera att jag faktiskt hade känseln kvar och visst hade jag det. Pratade med päronen genom telefonen och de bad mig göra ditt och datt. Bad sedan mig gå och se om jag kan stödja foten. Javisst, inga problem. Skönt, då var inget brutet.
 
Imorse kunde jag utan problem knata till jobbet men var bara lite försiktig vid trappor för att försöka få foten att vila så mycket som möjligt till filminspelningen. 
 
Jaja, shit happens men det blev bra av det ändå! Ledklättringskort var i hamn också och det inte riktigt smärtfritt heller. ;)
Häpp, nu fyra dagar efter avslutad gruvdykkurs kan jag blicka tillbaka. Det har varit omväxlande mellan hopp och förtvivlan. Förtvivlan, varför då?

Några dagar efter första gruvdykhelg åkte jag på en kort men ganska intensiv förkylning, som slog ut delar av mig. Började med lite halsont, för att sedan expandera till nästäppa, trötthet och snuva. Dock blev jag bra efter kanske 5-7 dagar. Tog det lugnt och avstod exempelvis klättringen, för att inte spara på energi och hälsa till helgen. Det var skönt att förkylningen var över innan vi åkte upp till Tuna. 
I fredags åkte jag med Marcus och Michaela upp från Uppsala cirka 7:30 och kom fram kl 10. Efter att ha hälsat på de övriga på parkeringsplatsen lastade vi på hissen med dykprylarna och knatade på ca 400 trappsteg ner. 

När alla dykprylar är sorterade och monterade gick vi in i värmerummet och hade lite genomgång. Vi skulle simma till "Dörren", vända och sedan lösa olika problem som kommer längs vägen. Efter genomgången meddelade jag för instruktören Johan om min avklarade förkylning men ville också bara "förvarna" lite OM det skulle dyka upp något problem för mig under nedstigningen.
Därefter gick vi och bytte om. Jag hade premiär med mitt nya handringsystem och raka halstätning - istället för konformad halstätning som jag hade och som kändes lite osäkert och otryggt när jag skulle kika neråt, för det var en stor risk att vattnet skulle rinna nerför nacken och ryggen.
Åfan, vilken skillnad det var när jag skule ta på mig handskarna! Förut var handledarna alltid lite strypta av handtätningarna och att det skulle ligga perfekt och veckfritt. Och sedan fråga om hjälp med att kånka på sig handskarna och återigen kolla med kritiska ögon att det inte ligger någon veck någonstans, där vattnet kan leta sig in och göra livet svårare och obehagligare. Det var bara att trä på sig dräkten och ploppa ner händerna i handskarna. Sparar säkert kring 2-5 minuter på denna process. Älskar dom!
Tog på oss resten av utrustningen och gjorde utrustningscheck på plattformen innan vi hoppade ner i det fyrgradiga vattnet och checkade av bubblorna och talade om hur mycket gas vi har och vår vändtryck, enligt 1/3-teorin. 

Sedan tömde vi vingarna och skulle komma ner.

Men det blev riktigt stopp för mig vid 4m där ena bihålan bråkade rejält där det strålade ut kraftigt över överkäken så att det kändes som om tänderna skulle explodera. Sloken sa jag åt teamet att jag hade problem och behöver komma upp. Jag fick snällt avbryta dyket men de andra gjorde ett lugnt dyk medan jag satt och vilade mig lite i värmerummet. Det andra dyket blev inte så mycket bättre, där det blev stopp redan vid 1m.

Efter lite Rinexin-knaprande, nässprej och tumhållningen visade det sig att jag turligt nog kunde genomföra de fyra dyken de två resterande dagarna utan problem!

Vi gjorde däribland jump från main line, markerade hoppet med markörerna och löste diverse problem som Johan hittade på medan vi simmade tillbaka från vändpunkten vid varje dyk. Bland annat friflödande förstasteg eller andrasteg, trasig primärlampa, borttappad dykare, slut på gas och blind exit.
Efter sista dyket på söndagen kom vi upp nöjda och lite trötta efter ett relativt långt dyk med mycket problemlösningar. Johan gav var och en raka kommentarer och synpunkter på allt, vilket uppskattades. Efteråt kom dombeslutet som vi väntade på…

“Grattis! Bra jobbat ni båda!”
Michaela och jag tittade på varandra och gav varandra en high-five för en väl genomförd kurs. Certifierade NAUI Mine Diver 1 är vi båda!

 

NAUI Mine Diver 1 tillåter oss att dyka på enbart bakgas, där minsta volymen är på dubbel 12L och en stage per team medförs - som nödgas. Och ner till 30 m och med två vägval tillåts också på denna nivå, vilket är identiskt med NAUI Cave Diver 1.

Skillnaden mellan NAUI Mine Diver 1 och NAUI Cave Diver 1 är inget som har med dyket, begränsningar, dykplaneringen eller utrustningen att göra - det är själva “målmiljön” som är skillnaden. Mine Diver 1 är utformad för gruvor och gruvmiljö, som är skapad av oss människor - medan Cave Diver 1 är utformad för grottor och grottmiljö med geologi inbakat i teorin. Vilka risker som finns i gruvor fick vi lära oss genom att läsa Rickard Lundgrens bok “Svensk gruvdykning” och fick en fin och lärorik gruvvandring med honom mellan dyken på lördagen.

Han visade om berget anses vara stabilt eller inte, vilka potentiella risker vi måste vara uppmärksamma på - exempelvis sprickor i berget, tappfickor och bock samt rasrisk. Han gav Michaela och mig varsin stark ficklampa där vi skulle låtsas som om vi utforskade en ny gruva under vatten och skulle markera alla faror och signaler som vi måste uppmärksamma oss på.

Summerat så var det en väldigt bra kurs vi gått på och den kan rekommenderas väldigt varmt! Det som uppskattades otroligt mycket var att det var mycket tid i vatten med mycket övningar ch att kursen höll en hög nivå och var flexibel också.

Det formade oss till bra nykomlingar i gruvdykning. Vi fick träna på det värsta tänkbara hela tiden, vilket fick oss att veta hur vi kan lösa olika problem om de dyker, hur vi skall agera och fick även lite tankar och funderingar om gruvdykningen. Mycket lärorikt var det hela tiden från början till slut på kursen och Johan är en väldigt bra, lugn, flexibel och metodisk instruktör. Vi har haft en bra grund att stå på vid kursens början med fundamentala moment, såsom fenteknik, avvägning och trim - så vi kunde fokusera enbart på gruvdyk-övningarna.

Kort och gott: vi är jättenöjda och kan rekommendera denna kurs! Längtar hela tiden till nästa gruvdyk...

Japp, nu har jag börjat en ny kurs (igen!), för att fortsätta utveckla mig själv.
 
Och för att kunna dyka året runt här hemma i Sverige. Att dyka i Sverige gillar jag och har inget emot kyla och mörker. Ja, mycket jobb innan och efter dyket - ni alla som dyker i Sverige vet precis vad jag menar.
 
Det var fullspäckade dagar förra helg med dyken som såg ut såhär:
 
Fredag 30 september
Dyk 1: Max 12m och 80 minuter
Dyk 2: Max 12m och 81 minuter
 
Lördag 1 oktober
Dyk 3: Max 25m och 47 minuter
Dyk 4: Max 18m och 93 minuter
 
Söndag 2 oktober
Dyk 5: Max 28m och 60 minuter
Dyk 6: Max 23m och 62 minuter
 
Långa dyk var det med snitt 71 minuter. Vad för kurs!?
 
Svar:
 
NAUI Mine Diver 1.
 
Kortfattat på ren svenska: gruvdykkurs. Kurs där vi lär oss att dyka i gruvor och det är en teknisk kurs i overhead miljö. Jag kursar med vännen Michaela för instruktören Johan Isaksson. Första dagen dök vi i dagsbrottet i Tierp i fullt dagsljus. Andra dagen i cavernzonen i Tuna Hästberg/ Äventyrsgruvan och tredje dagen i cavezonen i Tuna. 
Cavern zon = delvis med tak över huvudet men man kan fortfarande se ljuset från ytan. Cave zon = tak över huvudet och utan ljus från ytan, dvs. utan möjlighet till fri uppstigning.
 
Det är mycket säkerhetstänk och en massa övningar i den här kursen, där vi tränar på "värsta tänkbara" vid olika problem och hur vi löser dem. Till exempel sönder primärlampa, borttappad dykare, borttappad lina, slut på gas och blind exit, där vi skulle hitta ut med ögonbindel på oss. 
Ni som undrar hur f*n kan man hitta ut - man dyker alltid med lina och markörer i gruvor och grottor. Man håller sin ena hand på linan och den andra på parkamraten som antagligen simmar framför eller bakom och använder av sig beröringskontakt för att kommunicera. 
 
Mer om kursen sen! Vi är inte klara än. =)