Häpp, nu fyra dagar efter avslutad gruvdykkurs kan jag blicka tillbaka. Det har varit omväxlande mellan hopp och förtvivlan. Förtvivlan, varför då?

Några dagar efter första gruvdykhelg åkte jag på en kort men ganska intensiv förkylning, som slog ut delar av mig. Började med lite halsont, för att sedan expandera till nästäppa, trötthet och snuva. Dock blev jag bra efter kanske 5-7 dagar. Tog det lugnt och avstod exempelvis klättringen, för att inte spara på energi och hälsa till helgen. Det var skönt att förkylningen var över innan vi åkte upp till Tuna. 
I fredags åkte jag med Marcus och Michaela upp från Uppsala cirka 7:30 och kom fram kl 10. Efter att ha hälsat på de övriga på parkeringsplatsen lastade vi på hissen med dykprylarna och knatade på ca 400 trappsteg ner. 

När alla dykprylar är sorterade och monterade gick vi in i värmerummet och hade lite genomgång. Vi skulle simma till "Dörren", vända och sedan lösa olika problem som kommer längs vägen. Efter genomgången meddelade jag för instruktören Johan om min avklarade förkylning men ville också bara "förvarna" lite OM det skulle dyka upp något problem för mig under nedstigningen.
Därefter gick vi och bytte om. Jag hade premiär med mitt nya handringsystem och raka halstätning - istället för konformad halstätning som jag hade och som kändes lite osäkert och otryggt när jag skulle kika neråt, för det var en stor risk att vattnet skulle rinna nerför nacken och ryggen.
Åfan, vilken skillnad det var när jag skule ta på mig handskarna! Förut var handledarna alltid lite strypta av handtätningarna och att det skulle ligga perfekt och veckfritt. Och sedan fråga om hjälp med att kånka på sig handskarna och återigen kolla med kritiska ögon att det inte ligger någon veck någonstans, där vattnet kan leta sig in och göra livet svårare och obehagligare. Det var bara att trä på sig dräkten och ploppa ner händerna i handskarna. Sparar säkert kring 2-5 minuter på denna process. Älskar dom!
Tog på oss resten av utrustningen och gjorde utrustningscheck på plattformen innan vi hoppade ner i det fyrgradiga vattnet och checkade av bubblorna och talade om hur mycket gas vi har och vår vändtryck, enligt 1/3-teorin. 

Sedan tömde vi vingarna och skulle komma ner.

Men det blev riktigt stopp för mig vid 4m där ena bihålan bråkade rejält där det strålade ut kraftigt över överkäken så att det kändes som om tänderna skulle explodera. Sloken sa jag åt teamet att jag hade problem och behöver komma upp. Jag fick snällt avbryta dyket men de andra gjorde ett lugnt dyk medan jag satt och vilade mig lite i värmerummet. Det andra dyket blev inte så mycket bättre, där det blev stopp redan vid 1m.

Efter lite Rinexin-knaprande, nässprej och tumhållningen visade det sig att jag turligt nog kunde genomföra de fyra dyken de två resterande dagarna utan problem!

Vi gjorde däribland jump från main line, markerade hoppet med markörerna och löste diverse problem som Johan hittade på medan vi simmade tillbaka från vändpunkten vid varje dyk. Bland annat friflödande förstasteg eller andrasteg, trasig primärlampa, borttappad dykare, slut på gas och blind exit.
Efter sista dyket på söndagen kom vi upp nöjda och lite trötta efter ett relativt långt dyk med mycket problemlösningar. Johan gav var och en raka kommentarer och synpunkter på allt, vilket uppskattades. Efteråt kom dombeslutet som vi väntade på…

“Grattis! Bra jobbat ni båda!”
Michaela och jag tittade på varandra och gav varandra en high-five för en väl genomförd kurs. Certifierade NAUI Mine Diver 1 är vi båda!

 

NAUI Mine Diver 1 tillåter oss att dyka på enbart bakgas, där minsta volymen är på dubbel 12L och en stage per team medförs - som nödgas. Och ner till 30 m och med två vägval tillåts också på denna nivå, vilket är identiskt med NAUI Cave Diver 1.

Skillnaden mellan NAUI Mine Diver 1 och NAUI Cave Diver 1 är inget som har med dyket, begränsningar, dykplaneringen eller utrustningen att göra - det är själva “målmiljön” som är skillnaden. Mine Diver 1 är utformad för gruvor och gruvmiljö, som är skapad av oss människor - medan Cave Diver 1 är utformad för grottor och grottmiljö med geologi inbakat i teorin. Vilka risker som finns i gruvor fick vi lära oss genom att läsa Rickard Lundgrens bok “Svensk gruvdykning” och fick en fin och lärorik gruvvandring med honom mellan dyken på lördagen.

Han visade om berget anses vara stabilt eller inte, vilka potentiella risker vi måste vara uppmärksamma på - exempelvis sprickor i berget, tappfickor och bock samt rasrisk. Han gav Michaela och mig varsin stark ficklampa där vi skulle låtsas som om vi utforskade en ny gruva under vatten och skulle markera alla faror och signaler som vi måste uppmärksamma oss på.

Summerat så var det en väldigt bra kurs vi gått på och den kan rekommenderas väldigt varmt! Det som uppskattades otroligt mycket var att det var mycket tid i vatten med mycket övningar ch att kursen höll en hög nivå och var flexibel också.

Det formade oss till bra nykomlingar i gruvdykning. Vi fick träna på det värsta tänkbara hela tiden, vilket fick oss att veta hur vi kan lösa olika problem om de dyker, hur vi skall agera och fick även lite tankar och funderingar om gruvdykningen. Mycket lärorikt var det hela tiden från början till slut på kursen och Johan är en väldigt bra, lugn, flexibel och metodisk instruktör. Vi har haft en bra grund att stå på vid kursens början med fundamentala moment, såsom fenteknik, avvägning och trim - så vi kunde fokusera enbart på gruvdyk-övningarna.

Kort och gott: vi är jättenöjda och kan rekommendera denna kurs! Längtar hela tiden till nästa gruvdyk...

Kommentera

Publiceras ej