Häpp, nu fyra dagar efter avslutad gruvdykkurs kan jag blicka tillbaka. Det har varit omväxlande mellan hopp och förtvivlan. Förtvivlan, varför då?

Några dagar efter första gruvdykhelg åkte jag på en kort men ganska intensiv förkylning, som slog ut delar av mig. Började med lite halsont, för att sedan expandera till nästäppa, trötthet och snuva. Dock blev jag bra efter kanske 5-7 dagar. Tog det lugnt och avstod exempelvis klättringen, för att inte spara på energi och hälsa till helgen. Det var skönt att förkylningen var över innan vi åkte upp till Tuna. 
I fredags åkte jag med Marcus och Michaela upp från Uppsala cirka 7:30 och kom fram kl 10. Efter att ha hälsat på de övriga på parkeringsplatsen lastade vi på hissen med dykprylarna och knatade på ca 400 trappsteg ner. 

När alla dykprylar är sorterade och monterade gick vi in i värmerummet och hade lite genomgång. Vi skulle simma till "Dörren", vända och sedan lösa olika problem som kommer längs vägen. Efter genomgången meddelade jag för instruktören Johan om min avklarade förkylning men ville också bara "förvarna" lite OM det skulle dyka upp något problem för mig under nedstigningen.
Därefter gick vi och bytte om. Jag hade premiär med mitt nya handringsystem och raka halstätning - istället för konformad halstätning som jag hade och som kändes lite osäkert och otryggt när jag skulle kika neråt, för det var en stor risk att vattnet skulle rinna nerför nacken och ryggen.
Åfan, vilken skillnad det var när jag skule ta på mig handskarna! Förut var handledarna alltid lite strypta av handtätningarna och att det skulle ligga perfekt och veckfritt. Och sedan fråga om hjälp med att kånka på sig handskarna och återigen kolla med kritiska ögon att det inte ligger någon veck någonstans, där vattnet kan leta sig in och göra livet svårare och obehagligare. Det var bara att trä på sig dräkten och ploppa ner händerna i handskarna. Sparar säkert kring 2-5 minuter på denna process. Älskar dom!
Tog på oss resten av utrustningen och gjorde utrustningscheck på plattformen innan vi hoppade ner i det fyrgradiga vattnet och checkade av bubblorna och talade om hur mycket gas vi har och vår vändtryck, enligt 1/3-teorin. 

Sedan tömde vi vingarna och skulle komma ner.

Men det blev riktigt stopp för mig vid 4m där ena bihålan bråkade rejält där det strålade ut kraftigt över överkäken så att det kändes som om tänderna skulle explodera. Sloken sa jag åt teamet att jag hade problem och behöver komma upp. Jag fick snällt avbryta dyket men de andra gjorde ett lugnt dyk medan jag satt och vilade mig lite i värmerummet. Det andra dyket blev inte så mycket bättre, där det blev stopp redan vid 1m.

Efter lite Rinexin-knaprande, nässprej och tumhållningen visade det sig att jag turligt nog kunde genomföra de fyra dyken de två resterande dagarna utan problem!

Vi gjorde däribland jump från main line, markerade hoppet med markörerna och löste diverse problem som Johan hittade på medan vi simmade tillbaka från vändpunkten vid varje dyk. Bland annat friflödande förstasteg eller andrasteg, trasig primärlampa, borttappad dykare, slut på gas och blind exit.
Efter sista dyket på söndagen kom vi upp nöjda och lite trötta efter ett relativt långt dyk med mycket problemlösningar. Johan gav var och en raka kommentarer och synpunkter på allt, vilket uppskattades. Efteråt kom dombeslutet som vi väntade på…

“Grattis! Bra jobbat ni båda!”
Michaela och jag tittade på varandra och gav varandra en high-five för en väl genomförd kurs. Certifierade NAUI Mine Diver 1 är vi båda!

 

NAUI Mine Diver 1 tillåter oss att dyka på enbart bakgas, där minsta volymen är på dubbel 12L och en stage per team medförs - som nödgas. Och ner till 30 m och med två vägval tillåts också på denna nivå, vilket är identiskt med NAUI Cave Diver 1.

Skillnaden mellan NAUI Mine Diver 1 och NAUI Cave Diver 1 är inget som har med dyket, begränsningar, dykplaneringen eller utrustningen att göra - det är själva “målmiljön” som är skillnaden. Mine Diver 1 är utformad för gruvor och gruvmiljö, som är skapad av oss människor - medan Cave Diver 1 är utformad för grottor och grottmiljö med geologi inbakat i teorin. Vilka risker som finns i gruvor fick vi lära oss genom att läsa Rickard Lundgrens bok “Svensk gruvdykning” och fick en fin och lärorik gruvvandring med honom mellan dyken på lördagen.

Han visade om berget anses vara stabilt eller inte, vilka potentiella risker vi måste vara uppmärksamma på - exempelvis sprickor i berget, tappfickor och bock samt rasrisk. Han gav Michaela och mig varsin stark ficklampa där vi skulle låtsas som om vi utforskade en ny gruva under vatten och skulle markera alla faror och signaler som vi måste uppmärksamma oss på.

Summerat så var det en väldigt bra kurs vi gått på och den kan rekommenderas väldigt varmt! Det som uppskattades otroligt mycket var att det var mycket tid i vatten med mycket övningar ch att kursen höll en hög nivå och var flexibel också.

Det formade oss till bra nykomlingar i gruvdykning. Vi fick träna på det värsta tänkbara hela tiden, vilket fick oss att veta hur vi kan lösa olika problem om de dyker, hur vi skall agera och fick även lite tankar och funderingar om gruvdykningen. Mycket lärorikt var det hela tiden från början till slut på kursen och Johan är en väldigt bra, lugn, flexibel och metodisk instruktör. Vi har haft en bra grund att stå på vid kursens början med fundamentala moment, såsom fenteknik, avvägning och trim - så vi kunde fokusera enbart på gruvdyk-övningarna.

Kort och gott: vi är jättenöjda och kan rekommendera denna kurs! Längtar hela tiden till nästa gruvdyk...

Japp, nu har jag börjat en ny kurs (igen!), för att fortsätta utveckla mig själv.
 
Och för att kunna dyka året runt här hemma i Sverige. Att dyka i Sverige gillar jag och har inget emot kyla och mörker. Ja, mycket jobb innan och efter dyket - ni alla som dyker i Sverige vet precis vad jag menar.
 
Det var fullspäckade dagar förra helg med dyken som såg ut såhär:
 
Fredag 30 september
Dyk 1: Max 12m och 80 minuter
Dyk 2: Max 12m och 81 minuter
 
Lördag 1 oktober
Dyk 3: Max 25m och 47 minuter
Dyk 4: Max 18m och 93 minuter
 
Söndag 2 oktober
Dyk 5: Max 28m och 60 minuter
Dyk 6: Max 23m och 62 minuter
 
Långa dyk var det med snitt 71 minuter. Vad för kurs!?
 
Svar:
 
NAUI Mine Diver 1.
 
Kortfattat på ren svenska: gruvdykkurs. Kurs där vi lär oss att dyka i gruvor och det är en teknisk kurs i overhead miljö. Jag kursar med vännen Michaela för instruktören Johan Isaksson. Första dagen dök vi i dagsbrottet i Tierp i fullt dagsljus. Andra dagen i cavernzonen i Tuna Hästberg/ Äventyrsgruvan och tredje dagen i cavezonen i Tuna. 
Cavern zon = delvis med tak över huvudet men man kan fortfarande se ljuset från ytan. Cave zon = tak över huvudet och utan ljus från ytan, dvs. utan möjlighet till fri uppstigning.
 
Det är mycket säkerhetstänk och en massa övningar i den här kursen, där vi tränar på "värsta tänkbara" vid olika problem och hur vi löser dem. Till exempel sönder primärlampa, borttappad dykare, borttappad lina, slut på gas och blind exit, där vi skulle hitta ut med ögonbindel på oss. 
Ni som undrar hur f*n kan man hitta ut - man dyker alltid med lina och markörer i gruvor och grottor. Man håller sin ena hand på linan och den andra på parkamraten som antagligen simmar framför eller bakom och använder av sig beröringskontakt för att kommunicera. 
 
Mer om kursen sen! Vi är inte klara än. =)
 
 
Fredag 26 augusti
Om jag skall vara helt ärlig så sov jag ganska usel natten till fredag, efter dyket vid Vagnhärad kalkbrott. Jag har min ribba satt lite onödigt högt och att jag missade bubblorna en gång av tre försök dagen innan gäckade mig. Funderade, klurade och analyserade lite för mig själv - och ja, drömmarna handlade nog enbart om dyk och decostoppen, haha...

Taggad som tusan åkte jag sedan hemifrån på fredag morgon och mötte upp dom andra (Denise, Mattias, Martin och Michaela) vid Grisslinge havsbad, för att fika lite vid cafeterian där och planera dyket på Fringilla. Information om vraket finner ni om ni klickar på länken.
Flaskorna var fyllda med 21/35 och stagen med 50% syre. Fringilla ligger på max 46 m så medeldjup för dagens dyk var ansatt till cirka 42m. Vi kollade även i tidigare loggade dyk på Fringilla och såg att merparten hade 42m som maxdjup. Bottentid på cirka 25 minuter hade vi och decostoppen vid 21, 18, 15, 12, 9 och 6m. Åkte sedan ut till Bullandö marina och sjösatte Mattias' fina ribbåt. Lastade i alla dykutrustningar och bytte om innan vi hoppade ombord. Vädret var strålande och ganska varmt. Tigerkakan, som jag bakade kvällen innan, togs också med lite som pricken över i:et.
I cirka 35 knop susade vi sedan med båten till sundet mellan Eknö och Sandön. Fringilla ligger precis mitt i farleden och det passerar ett och annat stort fartyg eller snabbgående passagerarfärjor. Vi lokaliserade Fringilla med ekoloden och slängde sedan ner shootline med en boj på andra ändan. Denise, Mattias och jag var det första dykparet och Martin, Michaela samt tolken Hefo satt kvar i båten och åkte runt för att varna de andra båtarna. Dykflaggan var givetvis uppe men inte alla fattade riktigt vad det var för symbol... En del åkte ganska nära men väjade sedan undan.
 
Vi satte på oss utrustningen, stageflaskorna och gjorde utrustningskoll innan vi hoppade bakåt från båten. Denise ledde dyket och efter bubbelchecken följde vi linan ner till vraket. Ankaret och shootline prickade in rätt bra så vi slapp leta efter vraket. 
Simmade längs relingen och sikten var sisådär. Efter en liten stund kände jag bubblorna vibrera bakom nacken. Höll andan för nån sekund för att verifiera att det kom ifrån kranarna. Aha ja det gjorde det, varnade Denise med lampan och började stänga av högerkranen och bytte till backupen. Det slutade bubbla. Bad henne checka av kranarna för att identifiera felkällan. OK:ade mig och jag checkade av kranarna igen och bytte tillbaka till primärreggen, problemet var löst. OK. OK. Då kom Mattias runt fram till mig och klappade på händerna och var nöjd. 
 
=)
 
Fortsatte sedan simma och utforska Fringilla och vid ena ändan (minns inte viken) var sikten sämre än den andra. När bottentiden var slut började vi uppstigningen vid linan och bytte till 50% vid 21m och följde decoprofilen upp till 6m och sedan sakta upp till ytan.
Väl uppe vid ytan gjorde vi high-five, för ett bra erfarenhetsdyk. Nu var det S/S August Thyssen på tur imorgon. Ett mer avancerat dyk än idag.
 
Lördag 27 augusti
Sista kursdagen och sista erfarenhetsdyk. Åkte hemifrån 06:00 och flaskorna var fyllda med 18/45 och 50%. Vid 08:30-tiden mötte vi upp de andra vid Grisslehamn camping och sjösatte ribbåten. Gjorde iordning alla utrustningar och klädde på oss men utan att stänga dragkedjan eller ha huva/handskar på. Förutom Denise, Mattias, tolken Ulf och jag så var även Martin, Tobias och Sandra med. Vi alla satt uppradade i ribbåten och styrde ut från hamnen. Lite småblåsigt var det.
Åkte ut från hamnen och där blev vågorna större - och därmed även stänkarna. Bad Mattias stanna båten i lä till allas glädje och vi tog på oss huva, handskar och stängde igen kedjan och var redo för att möta havet och vågorna. Ulf fick tursamt nog låna Mattias' torrdräkt anpassad för "landbruk". Sedan styrde vi ut mot Ålands hav och det blåste runt 8 m/s. Cirka 10 NM i 30 knops fart susade vi över till Understens fyr och vi alla blev mer eller mindre blöta på utsidan. 
 
August Thyssen under bogsering, bild låna från www.dykarna.nu.
 
Väl på plats ovanför SS August Thyssen lokaliserade vi vraket med ekoloden och sköt ner shootline och lämnade linan bunden till en stor plastdunk. Det var ganska vågigt så vi åkte motvind först och svajade sedan medvind medan Mattias, Denise och jag tog på oss utrustningarna, hade kort genomgång (jag var ledaren) innan vi hoppade ner vid bojen.
Därefter följde vi linan ner till vraket. Nedstigningen kändes rätt lång, det var lite grumligt de 6 första metrarna då det var ganska fullt med katthårsalger (cyanobakterier). Under 6m var det rätt klart och fint och blev successivt mörkare och mörkare. Plötsligt såg vi vraket och kände samtidigt en rätt stark ström. Försökte simma emot för att komma i lä bakom styrhyttan och det var rätt kämpigt. Inte så roligt att flåsa på när man är nere vid 48m med 5,8 ATA i tryck och andas 18/45. Lite lägre procentandel syre än vad vi andas vid ytan, men fortfarande definieras 18% inte riktigt som hypooxiskt. 
Väl i lä försökte jag få ner flåset och samtidigt lokalisera närområdet och var linan var innan vi simmade genom korridoren på ena sida av styrhyttan. Tittade in i det rätt detaljrika vraket innan vi nästan knockades av motströmmen vid korridorens slut så att vi fick klänga oss fast innan vi följde med strömmen över styrhyttan och tillbaka ner i lä. Utforskade sedan inuti styrhyttan och Mattias hittade en och annan spännande saker medan vi två tittade på. 
När bottentiden började närma sitt slut simmade vi tillbaka till linan och förberedde oss för uppstigningen. 9 m/min upp till 75% av medeldjupet (som var 42m), dvs ca 33m. Sedan 6 m/min till 21m och då var det inte lika strömt längre. Strömmen höll sig vid bottnet och upp till cirka 35m.
Vid 21m bytte vi till decostagen och följde decoprofilen upp till 6m.
 
Chillade i kanske 16 min vid 6m och sedan kom Mattias fram emot oss. OK?
OK. OK.
Han räckte fram sin hand och skakade med Denise.
Till mig sedan och räckte fram sin hand.
Grattis.
 
- Yeah!
 
Med breda flin bröt vi sedan ytan och klev upp i båten igen. Martin, Tobias och Sandra hoppade ner för sitt besök ner till SS August Thyssen. Vi svajade omkring och åt lite tigerkaka tills de andra kom upp igen drygt 1h senare. Åkte sedan tillbaka till Grisslehamn, lastade ur och vi plus Martin stannade vid en krog och åt lite lunch samtidigt som Mattias checkade av våra prov vi skrivit och gett honom.
 
Han räckte fram sin hand igen.
 
Grattis!
 
Dubbel-yeah! Färdiga GUE TECHNICHAL DIVER 1 är vi bägge två!!